I wish my name was polly

Det svider lite i brostet nar jag tanker pa Oland. I sverige, mitt hem. Jag saknar, saknar, saknar. Ta mig bort fran denna smutsiga storstadsdjungel. Det ar ensamt.  Att man kan kanna sig sa ensam i en stad med sa mycket folk. Jag vill egentligen inte kanna nagon av de framlingar som passerar mig pa gatan. Jag kanner ingen motivation till att skapa en massa nya losa, ytliga kontaker som kommer att blekna med tiden. Fort.

Jag har gratit lite idag. Rakt ner i min vitlokskryddade lax, rakt ner i min tzatziki. Jag har kommit till den dar punkten, den dar punkten da jag bara vill ligga i sangen och lipa som ett barn. Ingen direkt anledning eller sa.  thats just the way it is.